Hej Dagboken,
Den sista tiden har varit ganska kaotisk. Minst sagt. Allt började med ett sms från min sambo som löd: ”Fuck, vi vann!”. Han hade varit med i en filmtävling, där man kunde vinna en All Inclusive-vecka för hela familjen. Avresedatumet var bara någon vecka framåt. Hjälp! Det var bara att leta upp sitt gamla pass, dra ner till polisen och ta ett nytt foto där man som alltid ser ut som en kriminell drognarkoman. Skyndade mig också att beställa ett par nya bikinis på nätet.
Så en morgon i tvättstugan strax före avresan känner jag plötsligt en droppe landa på min axel. Intensivt försöker jag övertyga mig själv om att det bara var inbillning, även om jag egentligen vet att så inte var fallet. Jag vänder sakta blicken uppåt och får bekräftelse på det jag befarat. Det läcker vatten från taket. Försäkringsbolaget kallas in, golvet bryts upp och det visar sig vara en betydande vattenskada vi har att göra med. Vi bestämmer oss för att försöka undvika att tänka på detta nu innan vi åker och istället bara stänga av huvudkranen. Vi får ta vattenfanskapet vid hornen när vi kommer hem istället.
Men så kvällen innan avresan händer ytterligare en grej som kan sätta käppar i hjulet för vår tripp. Yngsta dottern kommer upp för trappan, jämrar sig och håller krampaktigt i sin ena arm. Hon har busat med en kompis och vill nu varken röra eller släppa den skadade armen. Neeej, inte nu! Vi ser framför oss hur resan brinner inne, alternativt att hon ska bli gipsad och inte kunna bada när vi är där. Vi kastar oss in i bilen och ser framemot en helkväll i väntrummet på akuten där vi också, som en bonus, får med oss diverse andra åkommor hem från alla andra väntande patienter. Men tro det eller ej! På mindre än en halvtimme får vi komma in och träffa en mycket kompetent AT-läkare. Han känner på Minnas arm uppifrån och ner och gör snabbt en manöver som får hennes ansiktsuttryck att vrida sig av smärta. Så på någon mikrosekund är det över. Han berättar att han hört ett knäck och att armen nog är bra nu. Hon hade drabbats av pigluxation, som innebär att armbågen hoppat ur led. Det är tydligen inte helt ovanligt hos barn i hennes ålder. Vi blir ombedda att gå tillbaka till väntrummet en stund för att se så att hon börjar använda armen igen. Och mycket riktigt. Efter några minuter börjar hon leka och vifta med armen utan några som helst problem. Smärtan är helt borta. Som att det aldrig hänt. JAAAA! Vi kan åka.
Det blev en vecka med massa vattenrutschåkning, bad och sol. Dock iklädd mina gamla, solblekta badkläder, för de nya jag beställt blev förstås sena i leveransen.